Brev till en vän
Vet inte riktigt hur jag ska börja men det här är inget brev som säger att allt är ditt fel för det är det inte. Det är nog till stor del bädas fel. Jag saknar våran vänskap..vart tog den vägen? Går den att rädda? För jag saknar den
Jag har säkert för höga krav på dig som vän men det känns som om att förut så hörde du av dig mer, det gör du inte längre. Jag kräver inte att du ska höra av dig flera gånger i veckan, någon gång i månaden vore trevligt så man vet att du lever och mår bra.
Jag menar inte att det är bara du som ska höra av dig utan jag också. Men för tillfället så känns det som om det bara är jag som har hört av mig till dig. Om jag nu har fel så snälla berätta, visa mig det.
Jag trodde det skulle bli bättre när vi pratade sist, då du fick mig att gråta. Jag vet att det inte var din mening att få mig att gråta men på nått sätt så känns det som om vad jag än säger eller gör så är det bara fel. Det är nog inte din mening att få mig att känna så men det gör jag, kanske är jag överkänsligvem vet.
Jag vet att jag behöver bättra mig på att le och se glad ut som du sa ena gången när vi pratade. Jag försökte sist jag träffade dig men det verkade inte hjälp för du såg inte så vidare värst glad ut över att se mig.
Kanske är det dags att ge upp,skita i den här vänskapen men det känns vemodigt för en del utav mig, en stor del av mig vill fortfarande ha kvar vänskapen med dig. Men det känns nästan in till hopplöst ibland att försöka fixa det här. Är det jag som har fel? Jag hoppas det.
Ibland får jag känslan utav att du inte tror att vi kan vara vänner för att jag har känslor för dig. Så är det inte, de känslorna jag hade för dig försvann för ett bra tag sen, det enda jag känner för dig är som en vän.
Vi gjorde ett försök och det funkade inte och det accepterar jag för jag kände att jag har/hade endå en jävligt bra killkompis och att det var värt mer än nått annat. Hade jag fel där eller?
Jag saknar min vän som gjorde fula grimarser och fick mig att skratta..vart tog du vägen? Är det jag somhar förstört allt för det känns som så. Jag vart en aningen ledsen sist jag kastade iväg ett mess till dig för det känndes som om det bara var jag som konverserade och frågade vad som hände osv. Ingen fråga tillbaka om vad som händer, lust att ta en fika eller så.
Det känndes trist, kanske överreagerade jag men det var den känslan jag fick. jag hoppas att vi någon gång kan lösa det här vad det nu är. I vilket fall som helst så är meningen med det här brevet inte att smutskassta dig utan bara förklara hur jag känner för jag är en sån person som har jävligt svårt att prata om hur jag känner och mår.
Visst hade det säkerligen varit bättre att ta det här mellan fyra ögon i stället för i ett brev, det kanske hade varit mindre fegt utav mig men jag har ingen lust att gråta igen framför dig eller någon annan. För jag vet att skulle jag säga allt det här till dig som jag nu har skrivit skulle jag garanterat ha börjat gråta Och jag avskyr att gråta inför folk då jag känner det som en svaghet och sårbarhet och jag avskyr att känna så. man kanske inte ska se det på så sätt men jag gör det.
Efter att du läst det här brevet så snälla om du vill prata hoppa över att skrika på mig för det orkar jag inte med, så stark är jag inte som folk oftast tror jag är. Inte för att jag tror du skulle göra det men man vet aldrig. Om jag har sårat dig på nått sätt så ber jag om ursäkt, det har aldrig varit min mening.
I allafall så hoppas jag att du mår bra och önskar dig all lycka i livet vare sig vi kommer lösa det här eller inte.
Madde
Jag skrev och skickade det här för ex antal veckor sen. Responsen på brevet vart bra, han uppskattade det. Till det tråkiga är att det har inte blivit någon bättring som han lovade. Sågs på krogen i helgen och ena stunden gick det bra att prata med mig men sen när vi satt flera stycken vid samma bord så existerade jag inte eller jo när du frågade om jag ville ha alkohol och när svaret vart nej så dög jag inte att prata med längre.
Tack så mkt också för fikan vi skulle ha tagit i lördags som du lovade att höra av dig om. Det var verkligen trevligt, det måste vi ta och göra om eller vad säger du. (ironisk) Det vore ju trevligt om du kunde ta dig i kragen och höra av dig när du säger att du ska det och att fikan kan bli av någon gång detta år!
Jag har säkert för höga krav på dig som vän men det känns som om att förut så hörde du av dig mer, det gör du inte längre. Jag kräver inte att du ska höra av dig flera gånger i veckan, någon gång i månaden vore trevligt så man vet att du lever och mår bra.
Jag menar inte att det är bara du som ska höra av dig utan jag också. Men för tillfället så känns det som om det bara är jag som har hört av mig till dig. Om jag nu har fel så snälla berätta, visa mig det.
Jag trodde det skulle bli bättre när vi pratade sist, då du fick mig att gråta. Jag vet att det inte var din mening att få mig att gråta men på nått sätt så känns det som om vad jag än säger eller gör så är det bara fel. Det är nog inte din mening att få mig att känna så men det gör jag, kanske är jag överkänsligvem vet.
Jag vet att jag behöver bättra mig på att le och se glad ut som du sa ena gången när vi pratade. Jag försökte sist jag träffade dig men det verkade inte hjälp för du såg inte så vidare värst glad ut över att se mig.
Kanske är det dags att ge upp,skita i den här vänskapen men det känns vemodigt för en del utav mig, en stor del av mig vill fortfarande ha kvar vänskapen med dig. Men det känns nästan in till hopplöst ibland att försöka fixa det här. Är det jag som har fel? Jag hoppas det.
Ibland får jag känslan utav att du inte tror att vi kan vara vänner för att jag har känslor för dig. Så är det inte, de känslorna jag hade för dig försvann för ett bra tag sen, det enda jag känner för dig är som en vän.
Vi gjorde ett försök och det funkade inte och det accepterar jag för jag kände att jag har/hade endå en jävligt bra killkompis och att det var värt mer än nått annat. Hade jag fel där eller?
Jag saknar min vän som gjorde fula grimarser och fick mig att skratta..vart tog du vägen? Är det jag somhar förstört allt för det känns som så. Jag vart en aningen ledsen sist jag kastade iväg ett mess till dig för det känndes som om det bara var jag som konverserade och frågade vad som hände osv. Ingen fråga tillbaka om vad som händer, lust att ta en fika eller så.
Det känndes trist, kanske överreagerade jag men det var den känslan jag fick. jag hoppas att vi någon gång kan lösa det här vad det nu är. I vilket fall som helst så är meningen med det här brevet inte att smutskassta dig utan bara förklara hur jag känner för jag är en sån person som har jävligt svårt att prata om hur jag känner och mår.
Visst hade det säkerligen varit bättre att ta det här mellan fyra ögon i stället för i ett brev, det kanske hade varit mindre fegt utav mig men jag har ingen lust att gråta igen framför dig eller någon annan. För jag vet att skulle jag säga allt det här till dig som jag nu har skrivit skulle jag garanterat ha börjat gråta Och jag avskyr att gråta inför folk då jag känner det som en svaghet och sårbarhet och jag avskyr att känna så. man kanske inte ska se det på så sätt men jag gör det.
Efter att du läst det här brevet så snälla om du vill prata hoppa över att skrika på mig för det orkar jag inte med, så stark är jag inte som folk oftast tror jag är. Inte för att jag tror du skulle göra det men man vet aldrig. Om jag har sårat dig på nått sätt så ber jag om ursäkt, det har aldrig varit min mening.
I allafall så hoppas jag att du mår bra och önskar dig all lycka i livet vare sig vi kommer lösa det här eller inte.
Madde
Jag skrev och skickade det här för ex antal veckor sen. Responsen på brevet vart bra, han uppskattade det. Till det tråkiga är att det har inte blivit någon bättring som han lovade. Sågs på krogen i helgen och ena stunden gick det bra att prata med mig men sen när vi satt flera stycken vid samma bord så existerade jag inte eller jo när du frågade om jag ville ha alkohol och när svaret vart nej så dög jag inte att prata med längre.
Tack så mkt också för fikan vi skulle ha tagit i lördags som du lovade att höra av dig om. Det var verkligen trevligt, det måste vi ta och göra om eller vad säger du. (ironisk) Det vore ju trevligt om du kunde ta dig i kragen och höra av dig när du säger att du ska det och att fikan kan bli av någon gång detta år!
Ditt ord
Trackback
