How I feel
Vet inte riktigt hur jag ska börja eller förklara hur jag mår. Som jag skrev för ett tag sen vet jag inte riktigt hur jag mår eller jo det vet jag på ett ungeför. Jag kan må bra och vara glad i ena stunden och i den andra så känns det som om jag vore på botten och jag känner hur tårarna brinner bakom ögonlocken. Jag kan sitta i soffan och titta på teven och helt plötsligt om de visar något halv sorligt så känner jag hur tårarna är på väg att komma. Vad är det för fel på mig?! När vart jag så himmla överkänsligt och över sentimental?
Jag har kommit i en period när jag verkligen inte tycker om mig själv, att jag inte tycker jag duger eller det jag presterar. Det känns som hur mkt jag än tränar så blir det inte någon skillnad så nu har jag börjat äta mindre så att jag ska bli smalare för att jag för tillfället tycker jag är fet. Sen så är det jobbigt att känna att magen är fult utav mat ibland. Andra skulle inte hålla med mig, speciellt inte mina vänner och det spelar ingen roll att de säger till mig att jag inte är fet utan att jag är fin som jag är. Jag tar det inte till mig för jag tycker fortfarande att jag är fet, jag har väl något mekaniskt fel i huvudet. Eller är det här tecken på symptomer på en depression? Vilket som så har jag ingen lust att ta reda på det, inte nu i alla fall.
Alla känslor som jag känner de snurrar bara runt i huvudet på mig. Önskar att de bara kunde försvinna långt bort här ifrån. Ibland känner jag mig bara så psykiskt utmattad utan att jag änns har gjort något.
Jag förstår mig inte på dig eller så är det så att jag gör det men inte riktigt inser det. Det kanske till och med är så att vi är väldigt lika, vem vet...?
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om dig eller jo det vet jag med ibland blir jag bara så jävla iriterad på dig. Visst man kan glömma och ha dåligt minne, hey till och med jag har det men man kan inte alltid skylla på det. Du ber om ursäkt och säger att det blir nästa gång och när nästa gång kommer så har du åter glömt det även fast jag har påminnt dig säkerligen femhundra gånger. Det känns som att jag mår redan pyton så jag orkar änns inte bli riktigt förbannad på dig för det skulle ta för mkt på mig. Det känns helt enkelt bara hopplöst även fast jag vet att det inte är så.
Det känns som om jag behöver någon jag kan ventilera mig för och ällta saker tills jag tröttnat på det, men jag vet inte om jag vill göra det med någon utav mina vänner. Jag tror jag behöver någon utom stående men som ändå känner mig. Men sen är frågan om jag verkligen skulle göra det för jag hatar att blotta mig själv och mina innersta känslor samt att visa helhjärtat hur jag känner. Tiden får utvisa vad som kommer att hända och ske.
Jag har kommit i en period när jag verkligen inte tycker om mig själv, att jag inte tycker jag duger eller det jag presterar. Det känns som hur mkt jag än tränar så blir det inte någon skillnad så nu har jag börjat äta mindre så att jag ska bli smalare för att jag för tillfället tycker jag är fet. Sen så är det jobbigt att känna att magen är fult utav mat ibland. Andra skulle inte hålla med mig, speciellt inte mina vänner och det spelar ingen roll att de säger till mig att jag inte är fet utan att jag är fin som jag är. Jag tar det inte till mig för jag tycker fortfarande att jag är fet, jag har väl något mekaniskt fel i huvudet. Eller är det här tecken på symptomer på en depression? Vilket som så har jag ingen lust att ta reda på det, inte nu i alla fall.
Alla känslor som jag känner de snurrar bara runt i huvudet på mig. Önskar att de bara kunde försvinna långt bort här ifrån. Ibland känner jag mig bara så psykiskt utmattad utan att jag änns har gjort något.
Jag förstår mig inte på dig eller så är det så att jag gör det men inte riktigt inser det. Det kanske till och med är så att vi är väldigt lika, vem vet...?
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om dig eller jo det vet jag med ibland blir jag bara så jävla iriterad på dig. Visst man kan glömma och ha dåligt minne, hey till och med jag har det men man kan inte alltid skylla på det. Du ber om ursäkt och säger att det blir nästa gång och när nästa gång kommer så har du åter glömt det även fast jag har påminnt dig säkerligen femhundra gånger. Det känns som att jag mår redan pyton så jag orkar änns inte bli riktigt förbannad på dig för det skulle ta för mkt på mig. Det känns helt enkelt bara hopplöst även fast jag vet att det inte är så.
Det känns som om jag behöver någon jag kan ventilera mig för och ällta saker tills jag tröttnat på det, men jag vet inte om jag vill göra det med någon utav mina vänner. Jag tror jag behöver någon utom stående men som ändå känner mig. Men sen är frågan om jag verkligen skulle göra det för jag hatar att blotta mig själv och mina innersta känslor samt att visa helhjärtat hur jag känner. Tiden får utvisa vad som kommer att hända och ske.
Ditt ord
Trackback
