♥ Maddiie ♥

Allt känns mörkt och pissigt. Mår skit dåligt, har prestationsångest, döttsångest och känner mig otillräcklig och tjock. Det känns som allt jag gör eller säger bara blir så jävla fel och går åt helvete. Känns som vad jag än gör så är det inte bra nog. Trivs inte alls längre på praktiken, har som tur var bara 4 dagar kvar där men det känns som en plåga att gå dit. Har ångest när jag ska gå dit och känner mig nästan gråtfärdig. Den enda ljuspunkten där är khanda min klasskompis men hon är tyvärr inte på praktiken för tillfället för att hennes son är sjuk. Vill bara gå och dö men det har jag inte mod till att göra. Dra täcket över huvudet och inte gå utanför dörren på en evighet önskar jag att ja kunde göra men det finns det ingen tid för. Som om det inte skulle kunna bli värre så bråkar jag och min far nästan varje dag. Och åter igen så känns det som om det bara är jag som gör så att det blir så och det stämmer väl säkert till en del. Önskar ibland att jag hade dött när jag föddes för då skulle jag slippa såra folk med sätte jag är och inte behöva må så dåligt som jag gör. Det syns kanske inte att jag mår dåligt för jag svarar oftast att jag mår bra om någon frågar och jag ser nästan alltid glad ut när folk träffar mig. Men det stämmer inte, det mesta är bara ett spel, en fasad men innanför fasade så är allt trasigt och raserat. Varför jag inte visar att jag mår dåligt är för att jag hatar att känna mig svag och sårbar inför folk, vänner och familj. Det känns som de flesta tror att jag har bra självförtroende  men det stämmer inte. Ibland så har jag det men inte nu för tiden, det känns som självförtroendet är bortblåst. Känns nästan som om att jag skulle kunna gråta 24 timmar om dygnet tills det inte fanns några tårar kvar. Visst finns det bra stunder också då jag mår bra men de är och känns väldigt sällsynta för tillfället. Vad behöver jag för att må bra? En massa piller?  Det känns som om jag är ett tomt skal, en fasad utan innehåll.